Det bottenlösa eländet

Min mor Elisabeth Johansson f. 1919 i Västerlövsta församling och hennes föräldrar Hjalmar Johansson f. 1886 i Österrunda och Amanda Björkman f. 1891 i Västerfärnebo samt deras respektive föräldrar är goda exempel på hur utsatta de fattiga människorna var i Sverige i slutet av 1800-talet. Jag skall nedan återge en del av deras historia.

Johanna Carolina Andersdotter Sahlström, min morfars mor

Min mors farmor, Johanna Carolina Andersdotter Sahlström gifte sig 1866 med soldaten Lars Johan Sahlström f. 1842, Salinge rote, Salbergs kompani, Västmanlands regemente. Den 26/10 1873 förlöpte han hemmet och reste troligen till Amerika. Hustrun Johanna Carolina Andersdotter hade vid denna tid två barn tillsammans med Lars Johan. Därefter födde hon ytterligare tre barn utom äktenskapet med okända fäder. Den tredje av dessa barn var min mors far Hjalmar f. 18/7 1886.

Skilsmässa mellan Johanna Carolina och soldaten Sahlström

Johanna anhöll hos Torstuna häradsrätt om skilsmässa från Lars Johan, vilken beviljades 1883. Med detta beslut kunde Johanna Andersdotter ansöka hos Uppsala domkapitel om skiljebrev vilket beviljades 1884. Prästbevis om Johannas stora fattigdom bifogades ansökan till häradsrätten varför rättens domstolsutslag utfärdades utan stämpelkostnad.

Johanna Carolina Björkman, min mormors mor

Min mors mormor, Johanna Carolina Björkman arbetade som piga hos Samuel  Andersson i Stora Västerbykil i Västerfärnebo f. enligt HFL AI:40a (1885-1894). Tillsammans med henne bodde hennes oä son Karl Viktor f. 1897, oä dotter Axelina Eugenia f. 1885 och oä dottern Amanda Charlotta f. 1891.

Johanna Carolina blev kyrktagen 28/12 1891 efter dottern Amandas födelse såsom arbetaren Anders Anderssons från Skrikarhyttan fästekvinna. Anders Andersson bör således var far till Amanda, men eftersom de inte var gifta vid barnets födelse så registreras barnet som oäkta. Anders synes också ha försvunnit ur hennes liv kort efter Amandas födelse eftersom Johanna Carolina 1892 flyttade till Västerfärnebo församlings fattighus tillsammans med sina barn.

Dömd för första resan stöld 1894

1894 blev Johanna Carolina dömd till 6 månaders straffarbete för första resan stöld i Vagnsbro häradsrätt. Förspelet till domen rullas upp i häradsrättens dombok den 1/3 1894.

Av prästbetyget framgår att Johanna föddes som oäkta dotter till pigan Carolina Åman i Kungsåra församling. Hon lämnades kort efter födelsen till hemmansägaren Eriksson i Björksta församling, där hon vistades till sitt 18:e år. Hon hade aldrig gått i skola, men kunde läsa men inte skriva. Hon hade många olika tjänster som piga, den sista hos Samuel Andersson i Västerbykil. Därefter hade hon intagits på Västerfärnebo fattighus med sina tre barn. Den sista tiden före inbrottet hade hon haft ett tillfälligt arbete i Forsby och därvid innebott hos statdrängen Jan Erik Johansson och hans hustru Lovisa i Skräddarbo under Skattmansö i Vittinge församling. Då hade hon, enligt egen utsago, kommit på tanken att spela sin förre husbonde Samuel Andersson ett spratt därför att han varit gnatig mot henne.

Hon hade yppat dessa tankar för Lovisa som då sagt: Om jag vore som du skulle jag gå och ta kläder af honom. Johanna Carolina hade slutligen låtit sig övertalas av Lovisa, som dessutom lovat att följa med. Natten då inbrottet skedde följde dock inte Lovisa med eftersom hon hade ett litet barn att passa. Lovisa hade dock försett Johanna Carolina med en hovtång för att hon skulle kunna ta ut ett fönster i den flygelbyggnad där Samuel förvarade sina kläder och en säck att lägga tjuvgodset i.

När Johanna vid elvatiden på kvällen den 24 oktober återkom med sitt stöldgods till Lovisa, så gav hon henne  en del kläder, vilka hon blev glad för enligt Johanna.

Följande dag hade alla tre begivit sig till Skattmansö i Vittinge församling där Johanna fått tjänst. Efter tre veckor uppdagades stölden och Samuel Andersson besökte Johanna och krävde sina kläder tillbaka.

Lovisa hade, enligt egen utsago, tagit emot kläderna utan vetskap om att de var stulna. Hon menade sig inte ens ha varit hemma då Johanna gav sig iväg till Samuel och hon hade inte givit henne varken tång eller säck. Johanna Carolina vidhöll sin uppgift om att Lovisa visste om brottet och också uppmanat henne att begå detta. Hon skulle aldrig ha begått denna stöld om hon inte övertalats av Lovisa.

Målet mot Lovisa sköts upp till ett kommande ting, men Johanna Carolina dömdes till 6 månaders straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende i 2 år efter straffets avtjänande. Värdet på det stulna var 24,50 kr.

I den fortsatta rannsakningen mot Lovisa blev hon frikänd från en tidigare stöld som hon var misstänkt för mot gästgivaren Adrian Myrberg. Hon menade att det “nog” var Johanna som begått denna stöld också. Lovisa dömdes slutligen till 20 kr i böter för att ha tagit emot de stulna kläderna. Rätten menade att hon borde ha förstått att de var stulna då Johanna själv var fattighjon och hennes tre barn försörjdes av fattigvården.

Enligt min uppfattning är det mycket sannolikt att Lovisa verkligen övertalat Johanna att begå stölden för att själv komma åt en del kläder eftersom hon också var fattig.

Ur Västerås länscellfängelses fångrulla, DIIaa:26 (1894-1895)

Johanna Carolina beskrivs som en kvinna som hör illa och vindar på vänster öga. Hon var 1,50 m lång, ordinärt växt med ovalt ansikte, mörkbrunt hår och trubbig näsa.

Vid ankomsten till fängelset hade hon 1,46 kr i kontanter, 2 schalar, 2 huvuddukar, kappa, väst, klädning, yllekofta, 2 kjortlar, kalsonger, lintyg, lifstycke, nattröja, 2 par strumpor, kängor, näsduk och portmonnä. Hon förtjänade på arbete i fängelset 5,41 kr.

Hon frigavs den 14/8 1894 och for då med järnväg till Högfors, där hon fått arbete som hushållerska hos arbetaren C A Hellström.

Johanna Carolinas vidare öden

1898 flyttade hon till Björksta församling med sina två döttrar och 1906 till Västerås. I mellantiden hade hon flyttat flera gånger mellan församlingarna Dingtuna, Romfartuna och Björksta. Hon avled 1914 i lunginflammation i Romfartuna där hon också ligger begravd.